Ikväll känns det inte lika tungt, inte än i allafall....undviker musik och tankar på det tråkiga. Har haft en skön dag på stan med mamma och Isabella. Shoppat...dvs gjort av med lite för mycket pengar alltså men det var det värt. Blev ett linne till mig + en tröja som mamma betalade *tack* Köpte ett linne + shorts till Emelia, en påse med badges till den One Direction tokiga Isabella och en plansch till Kristoffers rum. Det var tänkt att den skulle täcka över några fula hål men den blir nog för liten. Så istället för att sätta upp den så avvaktar jag och ser vad ungarna tycker...om vi ska köpa en ram till den först. Köpte krokar jag tänkte sätta på handdukshållaren till duschhandukarna men dom passade inte heller....gahh vilket ögonmått man har. Få se om det går att lösa ändå, annars var dom inte så dyra så det gör inget att dom blir liggande i väntan på bättre ändamål. Så hittade jag några fina dekoratonspinnar till mina blommor på balkongen. På måndag kommer pappa med möblerna....vad fint det kommer bli. Vill också ha en grå balkongmatta att lägga ut över hela betonggolvet, blir skönare att gå på och så matchar det det turkosa inslaget bättre än vad en grön skulle göra. Får sätta upp på önskelisatn helt enkelt för nu måste jag hålla i dom pengar som finns kvar. Vi åt även lunch på Taste Of Thai för presentkortet jag och Rickard fick i julklapp. Det blev Isabella jag bjöd istället då vi aldrig utnyttjade tillfället att gå ut och äta. Rickard fick ta Emelias presentkort på kläder och shoppa till henne. Nu blir det slappt resten av kvällen med lite godis och dricka. Slöglor på Prinsessans Madeleines bröllop och sitter vid datorn....passar mig fint ikväll   

Det är väl så det känns nu....vill bara dra ett täcke över huvudet och gråta. Jobbig känsla efter en annars bra dag med sol på Jessicas baksida. Mått bra av fina sms från en vän från förr....som fanns där både när det var jobbigt och bra. Även fin kommentar här på bloggen om hur jag verkar trivas och ja det gör jag. Jag mår bra av att bo själv, få fixa och göra det jag vill i min takt. Slippa känna krav på att klippa gräs och annat husgöra, slippa dom där små irritationsmomenten och känna att jag har taggarna utåt hela tiden.

Vad är det då som gör att jag vill gråta? Plågande låtar på Spotify med texter jag kan relatera till....borde sluta lyssna på dom, får mig ju bara att må dåligt   

Jag saknar Emelia stundtals, och även dom andra men med dom har jag redan gått igenom det här. Dom är större och inte lika beroende av mig, nu får jag börja om igen. Med dom stora är varannanveckalivet redan så invant, så rutinmässigt. Jag blir ledsen när jag tänker på hur det blev så här, hur livet så snabbt tog en vändning. Ändå så känns det inte som jag vill tillbaka till det som var, det är inte det jag saknar. Det är svårt att sätta känslorna i skrift utan att bli för öppen....vet ju inte vem som läser. Det är så mycket som är osagt och ogjort men också mycket som sagts och gjorts som jag inte borde ignorera.....jag vet inte vad jag ska känna.

Jag vet att jag känner skillnad mot separationen efter dom stora´s pappa. Då var jag redo att kasta mig ut i dejtingträsket, jag ville bli kär på nytt. Nu är den känslan annorlunda, jag kan titta och tycka någon är snygg men det är allt....jag vill inte ha något mer just nu. Det känns mer som att det kan bli svårt att ha ett förhållande igen, att det inte finns någon mer för mig. Har man en känsla av besvikelse och misslyckande i sig så kan det nog bli svårt att släppa någon inpå sig. 

När jag läser detta om ett år så ser livet säkert annorlunda ut.....